Vi hade fem underbara dagar på Borneo och det den bästa Malaysia resan vi har gjort. Vår bas var i Kota Kinabalu där vi bodde på ett bra hotell med bra sängar, stort badrum med dusch och badkar samt bra hotellfrukost.
Första dagen åkte vi ut till en ö för att snorkla och hänga på stranden. Det var väldigt turistigt, men vi gick en bit bort och hittade en egen strand. Det var inte så mycket att se i vattnet, men vi såg en sjöstjärna och en rocka.
Andra dagen ägnades till rafting, vilket var roligt. Vi skulle ha åkte till ett annat ställe först, men det var för mycket vatten så vi fick köra en enklare variant, men det var kul ändå.
Tredje dagen = dagen då vi skulle se vad våra kroppar var kapabla till, vi skulle nu bestiga Mt Kinabalu, vilket är sydasiens högsta topp med sina 4095m. Dagen började med att vi (en grupp på nio personer) jagade reda på en taxi som tog oss till startpunkten. Väl där var vi tvungna att betala lite till och åka en bit till för att komma till den riktiga startpunkten.
Dagens etapp:
Längd: 6 km
Höjdskillnad: 1880-3300
Dagens låt: Keep on walking - Salem al Fakir
Det tog 4h 20min för Louise, Bill och mig att ta oss upp. Den sista biten var jobbig då kroppen var trött, kläderna blöta, eftersom det regnade på oss största delen av tiden upp, och jag kände mig också lite illamående. Väl framme gick vi in i stugan och värmde oss med en kopp varm choklad. En dusch fanns inte på kartan då vattnet endast var fyra grader, vi var ju redan genomfrusna.

Vi åt en god buffémiddag och gick sedan upp till stugan där vi skulle sova. Termometern stod på 7 grader, men jag har svårt att tro på att det var så kallt, kändes mer som 10/15. Inne i stugan fanns det inga element och alla försökte förgäves torka sina kläder och skor. Läggdags blev det redan kl halv 8 då vi skulle upp till frukosten kl 2. Det blev inte mycket sömn för mig och jag vaknade med spänningshuvudvärk. Klockan ringde halv 2 och vi började klä på oss underställ, t-shirt, jacka, leggings, byxor - herregud så här mycket kläder har jag inte haft på länge. Vi tog oss ner till frukosten och jag mådde mindre bra då jag tog två huvudvärkstabletter på tom mage, illamående lyckades jag få i mig fyra toast med marmelad och sedan var jag pigg och kry och redo för nästa etapp.
Morgonen etapp:
Längd: 3km
Höjdskillnad: 3300-4095
Vi skulle börja gå halv 3, men vi kom iväg kvart över 3. Vi hade införskaffat oss pannlampor för att se var vi satte fötterna, otroligt skönt.
Det tog 2h 30min för Louise och mig att nå toppen. Vi mådde mindre bra och var illamående. Louise mådde lite illa från start och jag mådde jättebra tills 3950m, då började jag må illa och behövde stanna flera gånger den sista km. Men nu var det nära, man såg toppen och ville bara var framme. Den sista biten var tung, men vi tog oss till toppen, där det var runt nollan, innan jag spydde, men sen mådde jag bra ett litet tag.
 |
Toppen! |
Vi skulle självklart upp till skylten och ta kort på den, men det innebär två meter till i höjdled och det tyckte inte min kropp om. Jag började må tokilla och vägen ner från toppen var mindre rolig. Jag hade ingen ork, ingen mat i magen, frös, låg puls och det enda som hjälpte var att gå för jag var tvungen att komma ner i höjd. Med andra ord blev jag höjdsjuk och det var mindre kul. Några snälla damer passerade oss och gav mig någonting under näsan som jag skulle lukta på för att kroppen skulle återställa sig, det luktade ungefär som tigerbalsam, och jag tror det hjälpte mig, tackar för det. Det blev bättre efter någon timma när jag hade kommit ner på ca 3800m och då blev jag mig lik igen och kunde njuta av utsikten.
Väl nere på 3300m väntade en andra frukost och efter den begav vi oss ner till startpunkten, det tog oss 2h 40min att gå ner i regn med låten
I´m gonna be (500 miles) - The Proclaimers i huvudet. Bill sprang ner med packning på 1h 15min, galet.
Tillbaka till startpunkten fick vi en jättegod lunch och sen åkte vi tillbaka till hotellet.
Kvällen avslutades med middag på ett BBQ ställe tillsammans med Louise rumskompisar som kom till Borneo dagen innan.
Att bestiga Mt Kinabalu är klart en av de häftigaste sakerna jag har gjort och trots att jag blev höjdsjuk. Det var en riktigt härlig känsla man hade i kroppen att gå uppför berget på natten med en stjärnklar himmel och när solen gått upp kunna njuta av utsikten över Borneo, underbart!